aftonlandet

Min kompis T vill skaffa bautastor tatuering.
Han vet vad jag tycker om det. Han bryr sig inte.
Min kompis bryr sig inte om mig.

Jag ville tatuera in en sån här.


Fast med taggtråd virad kring, ungefär som Amnestys symbol med ljuset.
Lite, fast inte så mycket hade det att göra med min partitillhörighet. Mest tyckte jag att det var tufft.
Jag skulle också anta artistnamnet Nick Rose (jag har närt allvarliga rock´n´roll drömmar, totalt talanglös som jag är).
Sen fick jag reda på att en av medlemmarna i Duran Duran kallade sig Nick Rose.
Jag blev lite besviken faktiskt.

Jag ville tatuera en sån här som brann.


Och från den så skulle de fyra symbolerna du ser här lyfta med varsina par änglavingar.



Meningen vara att det skulle symbolisera något om min favvogrupp at the time, Led Zeppelin.

Det här är anledningen till att jag inte vill skaffa en tatuering, för tänk om jag känner imorgon om den tatuering jag skaffar idag, som jag känner idag för den tatuering jag ville skaffa igår.

Den blev så spretig och onödig, och i onsdags när jag skulle skriva om min nya mobil, och kanske publicera en bild tagen med nya mobilen, så blev jag så osams med datamusen att jag blev tvungen att köpa ny i torsdags.
Det var då, när datamusen hade förtagit allt det roliga med en ny mobil som jag tog beslutet att döda min blogg, men jag har så tråkigt nu att jag inte kan hålla mig ifrån.

Lyssnar på Terra Naomi - jag vet, jag hade ingen aning om henne själv tills igår då jag såg en video med henne på ZTV. Det är högtravande, storslagen och fullt av vibrato och egentligen borde jag hata det men ändå inte för hon har något visst, och då menar jag inte de överdimensionerade tatueringarna, vilket får mig att undra varför folk vill rita på sig själva, och då menar jag vuxna människor inte barn med tuschpennor.
Terra påminner lite om Natalie Merchant till uttryck och sång och det är något jag gillar, men ändå är det lite för ensidigt, för platt för att vara mer än bara en i mängden (vilket jag först ville döpa min nu återuppståndna blogg till, "enimängden" alltså) och att vara en i mängden är inget jättebra omdöme till en artist som skaffat bautastor tatuering, för den har hon rimligtvis skaffat för att inte behöva vara en i mängden.

This parrot is an ex-parrot.

Jag hoppas ni läser Åsa Petersens blogg.
Den är oftast bra.
Ibland vacker, ibland underbar.
Har ni inte läst den ännu så läs åtminstone detta.
Det borde få er att förstå
Briljant var ordet.

Briljant sa Bill.
Briljant sa Bull
Alla sa briljant, briljant är ordet.


Sen är det ju intressant att stavningsprogrammet godkänner Bull men inte Bill.

Här alltså.

Jag var nere i polen för ett par månader sen och lärde polskor mitt jobb.
Så nu är jag inte nödvändig längre.
Jag kommer att jobba över sommaren, men sen är det slut.
Så är det när man är "konsult" från ett bemanningsföretag.

Kommunikationen däremot.
Den kommer att bli ett minne för livet.
Vi förstod inte ett ord av varandra.
Men ändå fungerade det.
Jag har aldrig tidigare, och kommer aldrig igen, peka så mycket som jag gjorde den veckan.
Och en av polskorna talade med mig oavbrutet.
På polska!
En underbar upplevelse.

Eller ta A på jobbet.
Som under lunchen idag kläcker ur sig:
"Tjatter, bara tjatter. Det är som vanligt när man är med kärringar".
Det var bara det att kärringarna den här gången bestod av en 17-åring, en 18-åring och en 20-åring.
Tre unga, snygga tjejer som han egentligen försökte impa på.
De blev inte så glada över att bli kallade kärringar.
"Vadå kärring? Det är väl inte direkt så att vi är 32 än?" svarade 20-åringen.
A är 32 år.
Han blev tyst.

enligt studie gjord av skatteverkets ledning.
Önskar jag hade en länk här, men jag har bara läst om det på text-tv.
Hoppas all personal på skatteverket går ut i vild strejk nu.
Med kravet att hela ledningen ska avgå.

Nu sova sova säng säng säng.

Att Mika hade substans.
Att the Ark var mer än bara några snygga poser.
Att Jamie T inte var så jävla gravallvarlig hela tiden.
Att M.I.A. hade melodier.
Att September lät bra.
Att.. nä ta och glöm Melody Club

SÅ låter Calvin Harris "I created disco".
Så gör nu som jag säger.

Glöm Mika
Glöm the Ark
Glöm Jamie T
Glöm M.I.A.
Glöm September, även om hon som sjunger är trevlig att titta på, så glöm.
Och ta för fan och glöm Melody Club, pronto!
Capich

Det är Calvin Harris som gäller från och med nu.
SKAFFA!
Om du gillar 80-tals influerad discopop alltså.

Har en ny jobbarkompis under semester. Och bara för att säga något så frågar jag om hennes ipod har uppladdningsbara batterier.
Jag vet, det är världens dummaste fråga.
Men men.

I vilket fall.
Hennes svar är bäst.
"Nej den går på elektricitet".

G bjöd över mig på lite vin igår.
Gick ner på stan och tog en öl.
Men staden var död eftersom det är en död stad jag lever i.
Så vi gick tillbaka och drack lite mer vin.
Sen när jag kom hem så skrev ett par patetiska, sentimentala kommentarer i andras bloggar.
Och när jag vaknade så mådde jag bra igen.

Jag vill åka till Marocko.
Till Tanger.
Pupägaren hade varit där på semester.
Jag vill också.

En psyksjuksköterska jag träffade ett på gånger när jag mådde som sämst sa till mig, "att tycka synd om sig själv är första steget mot att åstadkomma en förändring".
Så nu för tiden så tycker jag synd om mig själv med gott mod.

I Uppsala nya tidning står det att sveriges välstånd inte byggdes av sossarna allena, utan i blocköverskridande samförstånd.
I enighet.
Så allt är inte sossarnas fel.

Och egentligen så vet jag inte varför jag var så bedrövad igår.
Det var visserligen dagen efter, men dagen innan var ju bra.
Så har hela vecka varit.

- Vart har du din hand?
- Mellan två kuddar.
- Det där är inte två kuddar.
John Candy dog alldeles för ung.

Men det var så när jag missbrukade, att det var när jag mådde som bäst som suget efter knark var som störst.

Hörde på radion i veckan att allt som växer i skogen går att äta.
Åtminstone en gång.
HAHAHAHA

Peace out

Min datormus håller på att dö.
Pust.
Som om jag inte hade tillräckligt med utgifter redan.

Men det här inlägget skulle handla om griniga gubbar.
Närmare bestämt Jack Lemmon och Walter Matthau.
Har nyss sett "Griniga gamla gubbar" och och under avslutningsscenen slår det mig att båda är döda nu.
Då drar bröstkorgen ihop sig lite, och jag börjar sakna dem.
Varför blir det så?
Varför har jag fått så lätt att känna saknad?

Jag kommer ihåg månaderna innan jag fyllde trettio.
Jag lyssnade på Kents "Mannen med den vita hatten" oräkneliga gånger.
Jag vet att jag började varje dag med den låten.
"Mannen med den vita hatten" blev min trettioårskris på något sett.
Jocke Bergs beskrivning av tiden, hans känslor inför åldrandet och hans saknad av den han inte var längre.
Allt passade in på mig, trots att inget gjorde det.
Jo, hans beskrivning av tiden gjorde det. Men mina känslor inför åldrandet är mest positivt. Jag är en bättre människa idag, och jag önskar snarare att jag var mer som jag är idag när jag tog studenten, än att jag saknar den jag var då.
Men ändå stämde jag in i hans saknad, slukade den hel och nästan tillbad den för en tid.
För jag saknar.

Jag tror jag saknar någon.
Ähh, vad fan, jag vet att jag saknar någon.
Jag saknar någon så mycket att det känns som att bålen körs genom en mangel.

Jag kan inte sova till musik.
Det går inte längre.
För så fort jag går in i slummer så förlorar jag kontrollen. Min saknad vaknar när jag somnar. Det är något med musiken som förstärker mina känslor, och jag vaknar med gråten i halsen.
Med musik i bakgrunden så händer det jämt, utan musik bara ibland.
Och "snart finns inga tårar kvar"som Jocke Berg skrev.

Men min datormus verkar fungera bättre igen.
Alltid något.

"Nej, det handlar nog i det här fallet om att den förre idrottsmannen i ett tidigt skede erkände det som lades honom till last. Sedan har han och sambon tagit tillbaka uppgifter som de lämnat i förhör. Nu får vi se vad domstolen kommer fram till."

Expressen toppar "sporten" med nyheten att en fd. förbundskapten ska ha spöat sin fru.
Aftonbladet nämner det inte ens.

Ytterligare en sak som är konstig:
När det gällde den där fotbollsspelaren, som anklagades för samma sak för ett par veckor sedan, så gick expressen ut med namn och bild nästan omgående.
Nu väljer man att dölja identiteten på den fd. förbundskaptenen.
Har det att göra med eventuell kritik för att man "dömde" på förhand i fallet med fotbollsspelaren.
Eller kan det ha att göra med nationalitet?

Tror jag ska skriva till expressen och fråga.

Eller kanske inte godis, men gott är det.

Gapminder är en sida som grafiskt återger tillståndet i världen.
Tråkigt?
Javisst!
Men samtidigt helt suveränt, både vad gäller fakta och utformning.

Du kommer att känna att det här var ju inget speciellt.
Du kommer att tänka, "Jaha, och..", eller liknade.
Men fortsätt.
Forsätt klicka dig framåt.
För är du bara någorlunda intresserad av hälsotillståndet här på jorden så kommer du att bli belönad.
Rikligt belönad.

PJ Harvey - Dry
Jakab Hellman - ....och stora havet
Television - Marquee Moon
The Stone Roses - The Stone Roses
Patti Smith - Horses
Velvet Underground - Velvet Underground (bananskivan)


Det är sådant här jag sitter och tänker på en lördagsmorgon, när alla andra sover.

Hur kan normalt funtade människor tro att en utbyggnad av kärnkraften vore en bra ide?
På allvar, hur kan de det?
Hur kan människor som verkar vettiga vara så blåsta i skallen?
Kan någon svara på vad som är felet hos dessa människor?
Är det hjärnhinneinflammation, en parasit i hjärnstammen, en lätt stroke, låga serotoninhalter?
En psykisk åkomma må hända?
För något måste det vara som gör att deras hjärnor fungerar sämre än andras.

Sitter på jobbet och snackar om allt och inget.

S: "Det finns inga dåliga frågor".

Jag: "Nej, de enda dåliga frågorna, är de som aldrig ställs".

S: "Fan det har du rätt i. Den har jag aldrig hört förut".

Jag: "Nu vill jag inte förhäva mig själv, men jag kom på den själv nyss".

S: "Fast, en fråga som aldrig ställs, är det en fråga då egentligen"?

Nere på jorden igen.

"Suck och stön.
När ska feministerna förstå att det inte är feminismen man är emo,t utan feminismens ansikten utåt som totalt pippar upp allt vad feminism står för?"

Du har beskrivit det för mig tidigare, och jag köpte det. Jag håller inte med dock.
Jag tycker att du borde stå upp för den sorts feministiska idéer du gillar istället för att skrika galla över all feminism.

För mig är feminismen ett sätt att se på samtiden, mer än en ideologi. Kanske är det för att jag är man som inte ser feminismen som en ideologi, jag vet inte.
Michael Moore har sagt att män har fel kön för att kunna vara feminister.
Kanske att jag håller med honom. (Det är inte mycket jag vet säkert.)

Den feministiska genusteorin är otroligt viktig för mig, för att förklara varför människor blir som dom blir, och agerar som dom agerar.
Genusteorin går ut på att det finns vissa mallar utefter vi formas.
Mallar som är mer känslomässiga än direkta direktiv.

Jag ger ett exempel.
Detta hörde jag på P3 för över ett år sedan - och ja, jag har tänkt på det sen dess - i Kristers "relationsråd".
En tjej har mailat in om ett sms hon av misstag har skickat till sin pappa. Det skulle skickats till det ligg hon hade helgen innan.
Hon var minst sagt generarad.
Det stod ungefär så här:
"Tack för senast. Vad sägs om en favorit i repris till helgen?"
Och hon ville få råd för hur hon nu skulle tackla sin pappa, som enligt henne trodde att hon var "värsta jungfru Marian".

Mallen jag talar om är att hon tror sig behöva vara "värsta jungfru Marian", när hon är en helt normal tjej som tycker om att få ett ligg då och då.
Naturligtvis uppstår en osäkerhet, en inre konflikt när ens vilja inte stämmer in på vad man borde vilja.
Det är den konflikten, som uppstår mellan mallen och den man egentligen är, som genusteorin riktar in sig på.
Det är också den konflikten som man idag tror är den huvudsakliga orsaken till att så många tonårstjejer skär sig själva.

Jag är lite blind för den här texten just nu, men jag publicerar ändå i hopp om att den duger.

Titta här.
Jag tyckte att det passade mig perfekt, det var ju bara körkortet jag saknade.
Men jag är ju feminist, och det duger ju inte, nej nej.
Jag tar väl och sätter en papperspåse över huvudet och går ner på stan istället.

Bjurmans söndagskrönika, som jag inte läste igår, utan idag, var briljant.
Ville bara säga det.

Nu ska jag lyssna på The Stooges.

Det här känns så jävla rätt!
Rätt åt den jäveln.

Bulls of the world, UNITE!

När jag är hemma så kollar jag bloggen hela tiden.
Har det kommit någon kommentar?
Har det kommit någon kommentar?
Har det kommit någon kommentar?
Nähä...

Nu ikväll så gick inte det.
Vet inte varför, men jag kunde inte öppna bloggen under ett par timmar.
Jag försökte och försökte och försökte, men blev inte insläppt.

Så under tiden så hade jag en diskution med T över msn.

T säger:

jag lbev uppraggadmed den absolut sämsta raggrepliken nånsin igår

Niclas säger:

aha

Niclas säger:

shot

T säger:

är ni bögar(jag och robert).?

T säger:

nej sa vi?

 

T säger:

dom sa:  oj, förlåt men vi trodde det för ni är så jävla snygga......utk

T säger:

urk...

Niclas säger:

och så gick ni hem tillsammans eller?

 

T säger:

nej, vi såg dom snacka med ett par tandläkare senare på kvällen, kanske lite oralvård haha

Niclas säger:

fan vad du är usel haha

Vi hade klätt altanen i björkris och blågult.
Vi hissade svenska flaggan under andakt.
Sedan sjöng vi "Du bamla du fria".
Väl till bords så åt vi och skrattade tillsammans, sjöng "ja må du leva" och hurrade.
Far reciterade "Sverige, Sverige fosterland" så fint att alla blev tårögda.

När så TV-sändningen startade satt vi i soffan och myste till det fantastiska programmet.
Och varje gång kronprinsessan log och vinkade in kameran, så log och vinkade vi tillbaka.
Vi avslutade kvällen med att sjunga "Kungens lov".

Jag bar min finaste folkdräkt, knätofsar och alldeles ny gul väst.

Gå in här och kolla in alla fyra trailers.
Jag skrattade arslet av mig.

Nu längtar jag till den andra november.

Jag älskar att skriva arsel i olika böjningar.
Den här gången ville stavningsprogrammet ersätta arslet med atlet.

Under tiden så kan ni ju kolla in detta.

T skickar över en massa kommunistiska kampsånger.
Kampsånger som jag kunde utantill i min naiva kommunistiska ungdom.

Nu är det lite kul och nostalgiskt, men kasst.

Hur kunde man tro på texter som i Knutna Nävars "Hallå där bonde".
Hur kunde man på allvar lyssna på en grupp som skrev hyllningssånger till Stalin.
Knutna nävar gjorde det.
Men sen så tillhörde de ju KFML(r) också.
KFML(r) står för, "det Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (revolutionärerna).
Det sägs att SÄPO startade KFML(r) i slutet av 60-talet för att ringa in de värsta knäppgökarna på vänsterflanken.

Tacka vet jag Gudibrallan, de hade åtminstone humor.

Idag är det fest. FEST!
Ikväll ska jag svänga min lurviga till "I´m a true beliver", skaka mitt arsel till "Dunka mig..." och trampa vatten till "Det var en gång en fågel".
Vickan fyller ju 30.

Jag har kanske förutfattade meningar, men det är den sortens låtar jag tror hon gillar.

Det var en gång en fågel
en fågel som bodde på landet
och hans namn var Roland

HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAH

Har varit ner i källaren. Skulle se om jag hade kvar mitt exemplar av "Det kommunistiska mannifestet".
Det hade jag inte.
Ville läsa kapitlet om prostitution igen, men icke.
Men jag skulle aldrig gått ner i källaren. Jag skulle ha förblivit lyckligt ovetande.
Fy fan vad mycke bråte jag har.
Det är dax att åka till tippen.

Ett litet dilemma upptar min konsentration just nu.
Jag har slut på cigg och är röksugen men har ingen ork till att gå att köpa nya.
Samtidigt är jag hungrig och borde laga mat.

Jaja, det löser sig, som gubben som sket i badkaret sa. höhöhö

HAHAHA Mitt stavningsprogram ville ersätta arsel med adel.

Det kändes rätt.
Var aldrig riktigt nöjd med min förra. Får se hur länge denna blir kvar.

Köpte pizza nyss. Pizza med fläskfile på.
Det var broskbitar i filén.

Det är snart en och en halv timme sen och jag mår fortfarande illa.
Inte för brosken.
Nej, den kan jag ta. Men samtidigt så smakade köttet... inte skämt, men som att jag kommer att bli dålig i magen.

För övrigt kan jag rekommendera Liars nya album "Liars". Tysk industrirock som till min stora förvåning låter bra. Som om New Order och Megadeath hade gjort en skiva ihop.
Sen är ju The Stone Roses självbetitlade debut från 1989 världshistoriens bästa skiva, nästan lika bra som Richard Lloyds "Alchemy" från 1979.

OBS: Ovanstående åsikter kan komma att revideras inom en snar framtid.

En vuxen kvinna i ett normalt förhållande - med eller utan barn - skulle antagligen kräva så mycket i betalt för att prostituera sig, att hon inte skulle ha några kunder.
Med det menar jag att prostituerade alltid säljer sig för mindre än de är värda, de tvingas kompromissa med sitt människovärde.

Alltså är, i förlängningen, prostitution alltid fråga om exploatering av de svaga och förtryckta i samhällets botten.
För det är endast de som är villiga/tvingade att pruta på sitt egenvärde.

Det stämmer inte killar.
Tyvärr. *snyft*
Det går inte att byta ut en halvtimmes träning mot att stirra på bröst.

Såg en film igår. Ett romantiskt drama.
En bra film.
Och inte bara för att den var döpt efter världens vackraste Rolling Stones låt -"Moonlight mile".
Mest för att Dustin Hoffman och Susanne Sarandon var helt underbara i sina biroller.
Även för ett fantastiskt slut, tonsatt av Van Morrisons "The way young lovers do"- nästan lika suveränt som när "V for Vendetta" slutar till "Street fighting man".

Men Jake Gyllenhaal i huvudrollen fungerade inte. Han gick mest omkring och såg förstoppad ut.
Varje gång han skulle leverera en replik så såg det ut som att han krystade innan.
Att se honom agera var som att se en kvinna föda - jag vill hjälpa till, och blir själv andfådd.
Jag ville bara att alla scener med honom skulle ta slut.

Jag behöver inte träna längre.
Jag kan hyra en film med Jake Gyllenhaal istället.

Hon ifrån Grays Anathomy, som spelade den obligatoriska mystiska kvinnan, fungerade över förväntan dock.
Sen var ju själva historien fängslande, annars hade jag ju bytt kanal.

Jag hatar flugor.

"Let me come over" av Buffalo Tom är en sån där skiva som betydde något för 15 år sen.
Sedan dess har den fallit i glömska.
Jag ägde den aldrig själv, så det kan vara därför.
Nu har jag skaffat den och jag önskar att jag hade gjort det tidigare, samtidigt som jag inte gör det.
För den storm som drabbade mig nyss, när jag lyssnade på den för första gången på ca. elva tolv år var värt att vänta på.

Det är så svårt att förklara men när inledningstonerna av fjärde spåret "Mineral" når mig, så...
...så går det rysningar genom min kropp, jag täcker munnen med fingertopparna, mina ögon tåras men jag skrattar snarare än gråter.
Jag är helt plötsligt tillbaka till "den ljusnande framtid är vår", och jag skakar.
Allt skit har inte hänt än men jag vet att det ska.
Alla förlorade drömmar finns kvar, men utan förhoppningen om att de ska slå in.

Någon har sagt att de värsta minnena är "minnena av de drömmar som aldrig slog in".
Den personen visste fan vad han eller hon talade om.

Hörde på radion i veckan om SOS Alarm.
Man kan göra en anmälan mot SOS Alarm inom två efter att man har blivit felaktigt behandlad.
Men SOS Alarm behöver bara spara inspelningar av telefonsamtal till 112 i tre månader.
Samtal som skulle kunna utgöra viktig bevisning vid en anmälan.
En historia som fick mig att tänka på planekonomin i forna Sovjet Unionen.

Man tänkte i Sovjet att införskaffandet av nya brevsorteringsmaskiner, vore grejen.
Så det gjorde man.
Men inte tänkte man på var att de kuvert som fanns var för stora för de nya brevsorteringsmaskinerna.
Nej nej.
Så under en tid tvingades befolkningen att vika sina brev, så att de skulle passa de nya brevsorteringsmaskinerna.

Nu skulle man kunna dra slutsatsen att sverige är ett Sovjet i miniatyr.
Jag drar bara slutsatsen att centralstyrning har sina brister.
Att det inte är alltid som den ena handen vet vad den andra gör.
Och när det gäller brevsorteringsmaskiner så blir effekten smått komisk.
När det gäller medicinsk felbehandling så blir jag förbannad.

Sen ska vi nog ha i åtanke att, det i Sovjet nog var högst otänkbart att ens kunna göra en anmälan om medicinsk felbehandling.

Pop Levi - The return to form black magick party

Skaffade denna skiva i våras. Gillade den inte.
Det var för mycket plagiat. Hade läst att den var nyskapande, men det visade sig vara den värsta rip off jag hört.
De hade helt enkelt lagt ett karbonpapper över 60- 70-tals grupper som The Who, SteppenWolf och kanske framför allt Mark Bolan and T.Rex.

Så skivan fick samla damm.

Jag vet inte vad som hänt, men när jag nu på förmiddagen pockar fram den så älskar jag skiten.
PL har nu ett groove, ett tunggung som går rakt igenom och rör vid min själ.
Kopian lever upp till originalet.
"Mornin´ Light", skulle inte ha gjort bort sig på någon av Led Zeppelins fyra första, för att nämna någon.
Helt otroligt.
Kanske är det så, att bra musik alltid är bra musik, oavsett hur mycket karbonpapper som har används.

Jag växte upp med Stjärnornas krig. Jag skulle kunna skriva "star wars", men när jag var barn hette det fortfarande stjärnornas krig.
Jag hade alla tre filmerna på sådana där "bokband", eller vad de kallades. Och jag hade många, väldigt många figurer. Så fort jag fick chansen så lekte jag Stjärnornas krig. Ensam eller med andra spelade ingen roll, och jag ville alltid vara Han Solo.
Speciellt när jag lekte med granntjejen, som alltid var prinsessan Leja. Han Solo fick ju pussa Leja, och om jag var Han Solo och granntjejen var Leja så skulle ju jag få pussa granntjejen.
Trodde jag.
Hon ville aldrig.

Fast åándra sidan, vilka normalt funtade barn vill leka att dom är Mark Hamill?
Hur kommer det sig att huvudpersonen i stora filmepos alltid måste spelas av sådana intetsägande skådespelare?
Mark Hamill har jag redan nämnt. Sedan har vi Keanu "jag har bara ett ansiktsuttryck, och det är att se ut som ett frågetecken" Reeves, som Neo i Matrix. För att inte tala om Elijah Wood prestation i Sagan om ringen trilogin. Skulle man sätta en asprin mot hans tolkning av Frodo så skulle det se ut som en leverfläck.

Nu är alla min stjärnornas krig-figurer borta sedan länge, och det är inget jag gråter över. Men att bokbanden också har försvunnit känns lite bittert.
De hade jag gärna haft kvar.
Och jag skulle fortfarande kunna tänk min att ge en dotter namnet Leja, fast kanske inte som tilltalsnamn.

Allt detta har jag skrivit på grund av Johan Hakelius briljanta krönika om Transformers-filmen.
En film jag naturligtvis längtar efter att se, trots att jag aldrig fattade poängen som barn.
Jag hade redan stjärnornas krig.

Kommer du ihåg Daft Punks debutalbum, "Homework"?
Kommer du ihåg hur dina öron tänkte: Vad i hel...a friden.
Hur ditt hjärta slog ett dubbelslag, för att sedan volta hem OS-guldet i gymnastikens fria program.

Vill du känna samma känsla igen? I så fall, skaffar du Justice "krucifix-skiva".
Tonen sätts direkt med inledningsspåret "Genesis".
"Domedagen är här och nu jävlar ska vi dansa ända till slutet", vrålar Justice till oss. Det känns som att masspsykosen slukar mig, som att jag befann mig på Brandenburger Tor på 30-talet - inga jämförelser i övrigt - och jag lyssnar plikttroget.
Jag dansar.
Och mitt hjärta övar inför "Peking 08"

Ser scrubs.
Dr Cox säger nått om att läsa DJ:s nya blogg, och DJ svarar stolt  -jag kommer inte ihåg exakt vad men ungefär så här:
- Den heter "att vara väldens ensammaste är häftigt".

Man kan väl säga att jag tog åt mig.

i morse ringde väckarklockan.
Upp och iväg. Nu hemma.
Första arbetsdagen efter semestern avklarad.
Och nu kommer det fortsätta så här hela sommaren, hösten, vintern, våren, sommaren, hösten, vintern... ja, ni fattar.
Sånt är livet.

Ser "Världens modernaste land".
Tenstabo intervjuas året 1972, och får frågan:
Känner du någon som trivs här? med syftning på Tensta.
- Nej det gör jag inte, svarar hon.

G utbrister då:
- Och dit skickar vi alla svartskallar.

Så förbannad just nu.
Kommer ner i tvättstugan, öppnar torktumlare.
Tvätten blöt.
BLÖT!

Torktumlarhelveteskjävlarskiten ger ingen värme.
Och jag har tvättat fyra fulla maskiner med tvätt.
Hur fan ska det hinna bli torrt innan tvättiden tar slut?

Jag måste här ifrån.

Bor i en etta med gnälliga grannar, gräsliga tapeter och utsikt över huset som gud glömde - stadens alkishus nummer ett.

Den här bloggen ska inte handla om sport.
Den ska inte det.
Men nu kommer den göra det, så dä´så!

Jag älskar det skrivna ordet. Jag älskar när Per Bjurman skriver att han har "spelat av varenda sträng på sin luftgitarr", eller Günter Grass inledning av Blecktrumman - en i övrigt ganska värdelös bok.

"...och min vårdares öga är av den bruna typ som inte kan genomskåda mig, den blåögda."

Nu är det så här att en av de bästa skribenterna, ok det är flera, skriver sport. Nästan alltid om fotboll, ibland om cykel och nästan aldrig om annat, vilket är hans brist.
Simon Bank heter han och gårdagens krönika om fotbollens framtid är bland det bästa han har skrivit.

Är det menlöst att jag nästan bara skriva om saker jag älskar?
Jag har så svårt att hata. Jag kanske är för naiv, blåögd för att kunna hata på riktigt.
Låt mig försöka.

Om Anastacia:
Om jag vill höra får bräka så kan jag åka till Gotland.

Dög det?

Modest Mouse - We were dead befor the skip even sank
Dinosaur Jr - Beyond
Feist - The Reminder
Arcade Fire - Neon Bible
Miranda Lambert - Crazy Ex-Girlfriend

Bubblare: The View - Hats off to the buskers, Justice - ?, Simian Mobile Disco - Attack decay sustain.