aftonlandet

Jag skaffade den här bloggen för att skriva av mig. Jag behövde en ventil helt enkelt.
Jag visste att jag kanske inte skulle ha så mycket att skriva om men jag saknade något.
Jag ville inte att allt jag skrev om skulle vara musik, jag ville visa upp ett mer innehållsrikt liv.
Ju fler inlägg jag skrev ju fler handlade om musik.
Man skulle kunna säga att jag misslyckades i mitt uppsåt.

Tillslut tappar man intresset.
Man skriver om samma sak hela tiden, blir en vinylskiva som hakat upp sig. Ser sig själv som ensidig och lägger ner tills man plötsligt vaknar till liv igen. Man hittar en ny variabel som man genast måste berätta om.
Eller man hittar en formulering som måste sättas på pränt. Eller kommer på att jag vill också skriva en årslista... Musik igen, fy fan vad jag är tråkig!

Mitt liv har nog aldrig känts mer likgiltigt som det gjort det sista halvåret.
Samtidigt har jag aldrig mått bättre. (Det ligger en paradox begraven här.)
Gå upp gå till jobbet, jobba jobba, äta lunch.
Jag åstakom något. Rätade ut min spiral.
Nu måste jag bara skaffa galgar så jag kan hänga upp mina skjortor ordentligt.

Jag hatar grupper som ser ut på detta vis. Jag avvisar dem kategoriskt.
Limp Biscuit, Linkin Park, Good Charlotte mm
Jag ratar dem alla.
Kanske låter deras musik bra. Kanske låter det riktigt bra.
Jag vet inte.
Jag orkar inte lyssna.
Det är samma sak med Amy Winehouse. Den påmålade tuffheten blir för mycket.
Jag stänger av.

Männen på bilden ovanför kallar sig för "Orson" och har idag slagit mig över fingrarna.
Det var idag jag fick se att de såg ut som hatobjekt, det var flera veckor sedan jag upptäckte att deras musik var älskvärd pastellfärgad indierock.

Låttips: Orson - Ain´t no party