aftonlandet

Jag måste skriva några rader om en skiva som kom förra året. en skiva som nära på gick mig helt förbi. "Sweet Saint Me" heter skivan och den spelades in av en liten, obskyr kvartet från Columbus, Ohio vid namn Two Cow Garage. Det är nog inte ett mästerverk jag berättar om här, men jag vet faktiskt inte. Jag vet bara att jag inte kan sluta lyssna. Two Cow Garage fyller ett behov. Jag vet inte om det här stämmer, men min upplevelse är att den bästa rock'n'rollen alltid varit den som drypt av frustration. Den har alltid krävt allt och fått så lite, oavsett om det gällt sex, kärlek eller - gud förbjude - politik eller religion. Oftast har det varit sex och kärlek som saknats. Jag vet inte vad TCG saknar men frustar gör de, och de frustar med bestämdhet.

Hör inte exakt vad han sjunger.
Men jag förstår
Gråtfördig och handligsförlamad
Vill ta någon i handen i språnget
Men det finns inte ens något språng att ta
Bara längtan

Första halvtimmen är suverän tidsskildring. Det är undergroundklubbar och bowiesminkningar, det är skinjackor och rock'n'revolution. Det är Cherrie Curry som får sin första mens och Joan Jett som tar gitarrlektioner. Filmen om The Runaways gör mig sannerligen inte besviken. Dakota Fanning funkar som Cherrie Curry och Kristen Stewart som Joan Jett. Vore det inte för några onödiga konstnärliga sektioner i mitten av filmen hade det här varit en perfekt filmupplevelse. Nu blev det inte så.

Muren föll. Sovjet i upplösning. Kalla kriget slut. Kuwait och första gulfkriget. Ständigt Israel och Palestina. Apartheid går i graven. Tjetjenien. Twintowers och Iraq two. Det är ju inte så att tidevarvet vi lever i är händelselöst.
***
När tror du vi kan andas ut?

För en tid sedan gjorde jag en lista i spotify. (jag verkar ha förlorat all känsla för meningsuppbyggnad nu, så ha överseende.) Det var ingen speciell lista alls, bara en massa bra låtar, men den gav känslan att jag kanske gav tjejerna för stort utrymme Naturligtvis borde varningslampan ha börjat blinka redan här. Istället fyllde jag på med några manliga artister för att jämna ut. När jag sen kontrollräknade så upptäckte jag att listan bestod av 17 låtar framförda av män och 11 spår av kvinnlig sångare. Och det här ställer ju ett par intressanta frågor.

***
Den första är öppenbar. Varför oroade det mig, jag feministen (om nu killar kan vara feminist, ibland tvivlar jag faktiskt och Micheal Moore hävdar bestämt att vi inte kan det), att jag hade skapat en låtlista som innehöll fler kvinnor än män?
Den andra frågan är inte lika öppenbar men desto intressantare Varför upplevde jag den kvinnliga närvaron så mycket starkare än den manliga?
Här kan jag naturligtvis göra det lätt för mig och hävda att det bara har med sexuell dragningskraft att göra. Att jag tänder på kvinnor och att de därför tar större plats i mitt medvetande, men det förklarar inte varför pojkar som inte har en utvecklad sexualdrift kan känna likadant.
***
Jag har inget svar på dessa frågor, men de har fått mig att börja fundera och mer kan man inte begära. Helvete, jag har inget svar på varför jag en gång när jag kollade på hockey och såg en svart spelare tänkte, - Nä, ska dom ta över hockeyn också, och det är ändå 15 år sedan nu. Jag vet naturligtvis att tanken var fel, det reagerade jag på direkt. Jag har bara inget svar på varför tanken ens dök upp i mitt huvud.

fingrarna får göra jobbet jag bara korrekturläser
nu ljög jag, jag har dyslexi och kan inte läsa
fast nu ljög jag ännu mera
jag har en brun matta och en trasig fåtölj
jag har mera men det är ointressant
saker som händer mig är speciella och jättespännande
synd bara att det aldrig sker i verkligheten
nu fick jag skrivkramp
jag hör klockor i mitt huvud
nej jag är inte psyko, jag lyssnar på musik
ibland när jag är ute i skogen och går börjar jag dansa fram
sen inser jag att jag inte är Kevin Bacon och slutar
nu fick jag skrivkramp igen

Föreställ er att ni går förbi en trädgård där man just hängt ut flera vita lakan på tork. Vanliga, oansenliga, perfekt vita lakan som fladdrar i den svala sommarvinden. Så ser du något som inte hör dit, något som fångar din uppmärksamhet. Strategiskt upphängt lite bakom övriga lakan så hänger ett lakan som är lite missfärgat. En lite svag nyans centralt på tyget. En skiftning som sätter igång tankeverksamheten. Troligen är någon av ungarna sängvätare men kanske är förklaringen mer eggande.
Nu tänder inte jag på skitiga lakan. Det hoppas jag verkligen inte att ni tror. Jag säger bara att i en trädgård full av vita lakan är en missfärgning det roligaste inslaget.

Tittar på Talking Heads klassiska konsertfilm "Stop Making Sense". Har en piratversion och halvvägs in i filmen dör synkningen. Ljudet kommer två sekunder innan bilden och jag bara...

Sverker Olofsson lämnar Plus. Kan inte säga att jag sett Plus så ofta dom senaste åren, men under året på Bona Folkhögskola så brukade jag och några vänner samlas med några folköl var framför tv.n, för att se den sena reprisen på onsdagkvällarna. Jag, två poeter och en teaterapa uppfann konceptet "folköl och Sverker Olofsson". Konceptet dog.

"All these wasteful hours"

Lyssnar på Sophie Zelmani. Hon tar mig tillbaks till 95. En annan tid, en annan kris.

Gråbergssång

Stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå-å-å-å.
Så är gråbergs gråa sång
lå-å-å-å-å-å-å-å-ång.

Jag hatat verkligen Kent just nu. Är så trött på att dom är så jävla bra hela tiden. Kan dom inte skriva en dålig låt? Bara en, för min skull, så att jag vet att dom är människor.

Tänk nu gick det äntligen.

Jag skaffade den här bloggen för att skriva av mig. Jag behövde en ventil helt enkelt.
Jag visste att jag kanske inte skulle ha så mycket att skriva om men jag saknade något.
Jag ville inte att allt jag skrev om skulle vara musik, jag ville visa upp ett mer innehållsrikt liv.
Ju fler inlägg jag skrev ju fler handlade om musik.
Man skulle kunna säga att jag misslyckades i mitt uppsåt.

Tillslut tappar man intresset.
Man skriver om samma sak hela tiden, blir en vinylskiva som hakat upp sig. Ser sig själv som ensidig och lägger ner tills man plötsligt vaknar till liv igen. Man hittar en ny variabel som man genast måste berätta om.
Eller man hittar en formulering som måste sättas på pränt. Eller kommer på att jag vill också skriva en årslista... Musik igen, fy fan vad jag är tråkig!

Mitt liv har nog aldrig känts mer likgiltigt som det gjort det sista halvåret.
Samtidigt har jag aldrig mått bättre. (Det ligger en paradox begraven här.)
Gå upp gå till jobbet, jobba jobba, äta lunch.
Jag åstakom något. Rätade ut min spiral.
Nu måste jag bara skaffa galgar så jag kan hänga upp mina skjortor ordentligt.

Jag hatar grupper som ser ut på detta vis. Jag avvisar dem kategoriskt.
Limp Biscuit, Linkin Park, Good Charlotte mm
Jag ratar dem alla.
Kanske låter deras musik bra. Kanske låter det riktigt bra.
Jag vet inte.
Jag orkar inte lyssna.
Det är samma sak med Amy Winehouse. Den påmålade tuffheten blir för mycket.
Jag stänger av.

Männen på bilden ovanför kallar sig för "Orson" och har idag slagit mig över fingrarna.
Det var idag jag fick se att de såg ut som hatobjekt, det var flera veckor sedan jag upptäckte att deras musik var älskvärd pastellfärgad indierock.

Låttips: Orson - Ain´t no party

Betyder nog inte så mycket, men lite betyder det.

Osäker som ett barn som tar sina första steg. Lika malplacerad som Bambi på hal is.

Jag har börjat gå en buggkurs.