Jenny Doveson
"All these wasteful hours"
Det här var riktigt trevligt. Riktigt roligt faktiskt. Och oväntat. En svensk 21årig tjej som spelar gitarr med samma elegans som någonsin Nick Drake. Som sjunger med en inlevelse och värme, som av hennes svenska kollegor endast Anna Ternheim och Jose Gonzalez tidigare förmått. Och musiken? När den är som bäst låter hon som den perfekta mixen av tidig Bob Dylan och sen Emmylou Harris, förutom på "Wintertime" som låter "Whiskey in the jar". När den är som sämst låter hon för mycket som nämnda Dylan och Harris, och det är ju inte det sämsta.
Visst kan man anmärka på att tiden verkat ha stått stilla - "All these..." erbjuder sannerligen inget nytt under solen, att texterna är väl brådmogna och att hon saknar ett eget uttryck men jag tänker inte göra det. Jag tycker helt enkelt väldigt mycket om det här och något säger mig att jag inte kommer sluta. Jenny Dovesons debutskiva är helt enkelt så gediget och kärleksfullt utmejslad att jag tror den kommer att stå tiden pall.
Kommentarer
Trackback
