aftonlandet

G bjöd över mig på lite vin igår.
Gick ner på stan och tog en öl.
Men staden var död eftersom det är en död stad jag lever i.
Så vi gick tillbaka och drack lite mer vin.
Sen när jag kom hem så skrev ett par patetiska, sentimentala kommentarer i andras bloggar.
Och när jag vaknade så mådde jag bra igen.

Jag vill åka till Marocko.
Till Tanger.
Pupägaren hade varit där på semester.
Jag vill också.

En psyksjuksköterska jag träffade ett på gånger när jag mådde som sämst sa till mig, "att tycka synd om sig själv är första steget mot att åstadkomma en förändring".
Så nu för tiden så tycker jag synd om mig själv med gott mod.

I Uppsala nya tidning står det att sveriges välstånd inte byggdes av sossarna allena, utan i blocköverskridande samförstånd.
I enighet.
Så allt är inte sossarnas fel.

Och egentligen så vet jag inte varför jag var så bedrövad igår.
Det var visserligen dagen efter, men dagen innan var ju bra.
Så har hela vecka varit.

- Vart har du din hand?
- Mellan två kuddar.
- Det där är inte två kuddar.
John Candy dog alldeles för ung.

Men det var så när jag missbrukade, att det var när jag mådde som bäst som suget efter knark var som störst.

Hörde på radion i veckan att allt som växer i skogen går att äta.
Åtminstone en gång.
HAHAHAHA

Peace out