aftonlandet

Jag växte upp med Stjärnornas krig. Jag skulle kunna skriva "star wars", men när jag var barn hette det fortfarande stjärnornas krig.
Jag hade alla tre filmerna på sådana där "bokband", eller vad de kallades. Och jag hade många, väldigt många figurer. Så fort jag fick chansen så lekte jag Stjärnornas krig. Ensam eller med andra spelade ingen roll, och jag ville alltid vara Han Solo.
Speciellt när jag lekte med granntjejen, som alltid var prinsessan Leja. Han Solo fick ju pussa Leja, och om jag var Han Solo och granntjejen var Leja så skulle ju jag få pussa granntjejen.
Trodde jag.
Hon ville aldrig.

Fast åándra sidan, vilka normalt funtade barn vill leka att dom är Mark Hamill?
Hur kommer det sig att huvudpersonen i stora filmepos alltid måste spelas av sådana intetsägande skådespelare?
Mark Hamill har jag redan nämnt. Sedan har vi Keanu "jag har bara ett ansiktsuttryck, och det är att se ut som ett frågetecken" Reeves, som Neo i Matrix. För att inte tala om Elijah Wood prestation i Sagan om ringen trilogin. Skulle man sätta en asprin mot hans tolkning av Frodo så skulle det se ut som en leverfläck.

Nu är alla min stjärnornas krig-figurer borta sedan länge, och det är inget jag gråter över. Men att bokbanden också har försvunnit känns lite bittert.
De hade jag gärna haft kvar.
Och jag skulle fortfarande kunna tänk min att ge en dotter namnet Leja, fast kanske inte som tilltalsnamn.

Allt detta har jag skrivit på grund av Johan Hakelius briljanta krönika om Transformers-filmen.
En film jag naturligtvis längtar efter att se, trots att jag aldrig fattade poängen som barn.
Jag hade redan stjärnornas krig.