aftonlandet

Min datormus håller på att dö.
Pust.
Som om jag inte hade tillräckligt med utgifter redan.

Men det här inlägget skulle handla om griniga gubbar.
Närmare bestämt Jack Lemmon och Walter Matthau.
Har nyss sett "Griniga gamla gubbar" och och under avslutningsscenen slår det mig att båda är döda nu.
Då drar bröstkorgen ihop sig lite, och jag börjar sakna dem.
Varför blir det så?
Varför har jag fått så lätt att känna saknad?

Jag kommer ihåg månaderna innan jag fyllde trettio.
Jag lyssnade på Kents "Mannen med den vita hatten" oräkneliga gånger.
Jag vet att jag började varje dag med den låten.
"Mannen med den vita hatten" blev min trettioårskris på något sett.
Jocke Bergs beskrivning av tiden, hans känslor inför åldrandet och hans saknad av den han inte var längre.
Allt passade in på mig, trots att inget gjorde det.
Jo, hans beskrivning av tiden gjorde det. Men mina känslor inför åldrandet är mest positivt. Jag är en bättre människa idag, och jag önskar snarare att jag var mer som jag är idag när jag tog studenten, än att jag saknar den jag var då.
Men ändå stämde jag in i hans saknad, slukade den hel och nästan tillbad den för en tid.
För jag saknar.

Jag tror jag saknar någon.
Ähh, vad fan, jag vet att jag saknar någon.
Jag saknar någon så mycket att det känns som att bålen körs genom en mangel.

Jag kan inte sova till musik.
Det går inte längre.
För så fort jag går in i slummer så förlorar jag kontrollen. Min saknad vaknar när jag somnar. Det är något med musiken som förstärker mina känslor, och jag vaknar med gråten i halsen.
Med musik i bakgrunden så händer det jämt, utan musik bara ibland.
Och "snart finns inga tårar kvar"som Jocke Berg skrev.

Men min datormus verkar fungera bättre igen.
Alltid något.