aftonlandet

"Let me come over" av Buffalo Tom är en sån där skiva som betydde något för 15 år sen.
Sedan dess har den fallit i glömska.
Jag ägde den aldrig själv, så det kan vara därför.
Nu har jag skaffat den och jag önskar att jag hade gjort det tidigare, samtidigt som jag inte gör det.
För den storm som drabbade mig nyss, när jag lyssnade på den för första gången på ca. elva tolv år var värt att vänta på.

Det är så svårt att förklara men när inledningstonerna av fjärde spåret "Mineral" når mig, så...
...så går det rysningar genom min kropp, jag täcker munnen med fingertopparna, mina ögon tåras men jag skrattar snarare än gråter.
Jag är helt plötsligt tillbaka till "den ljusnande framtid är vår", och jag skakar.
Allt skit har inte hänt än men jag vet att det ska.
Alla förlorade drömmar finns kvar, men utan förhoppningen om att de ska slå in.

Någon har sagt att de värsta minnena är "minnena av de drömmar som aldrig slog in".
Den personen visste fan vad han eller hon talade om.