The return of the hoppsasteg.

Jag måste skriva några rader om en skiva som kom förra året. en skiva som nära på gick mig helt förbi. "Sweet Saint Me" heter skivan och den spelades in av en liten, obskyr kvartet från Columbus, Ohio vid namn Two Cow Garage. Det är nog inte ett mästerverk jag berättar om här, men jag vet faktiskt inte. Jag vet bara att jag inte kan sluta lyssna. Two Cow Garage fyller ett behov. Jag vet inte om det här stämmer, men min upplevelse är att den bästa rock'n'rollen alltid varit den som drypt av frustration. Den har alltid krävt allt och fått så lite, oavsett om det gällt sex, kärlek eller - gud förbjude - politik eller religion. Oftast har det varit sex och kärlek som saknats. Jag vet inte vad TCG saknar men frustar gör de, och de frustar med bestämdhet.
***
Det här är nämligen en sån där skiva som pekar finger, som berättar för mig som lyssnare vad som är fel med en hel del andra artister. Det är som grabbarna i TCG lyssnat sig trött på alla löjliga artister som domminerat den amerikanska rockscenen sen Kurt Cobain sköt huvudet av sig, och bestämt sig för att visa världen hur det ska göras. Tyvärr på ett alldeles för litet bolag för att världen ska kunna se, men ändå.
***
Jag är värdelös på att beskriva musik - bättre på att lyssna - men om jag ska säga något så är det att, under skivans inledande ca. 40 minuter låter varenda ton som att livet stod på spel. Det är ballader och krönikor. Det är literära referenser och dagsfärska händelser. Och det är rytmer som kan framkallar hoppsasteg. Men framför allt är det melodier, underbara melodier i trasig sliten rockkostym. Kort sagt är de första 40 minuterna en frustande, men också prunkande samling låtar. Sen kommer den sista minuten. Den sista minuten är en total rivning. Den sista minuten är ett demoleringsarbeter. Den sista minuten är en exposion och en essens. Kvar står man ensam med ett tomt huvud, en bultande brörtkorg och... och med världens största leende.
***
Den här texten är säker både pekoral och motsägelsefull, men jag orkar inte bry mig. Jag vill bara att fler ska upptäcka Two Cow Garage. Dessutom funkar inte min stavningskontroll nu, så nu ger jag mig.

16 år senare

Hör inte exakt vad han sjunger.
Men jag förstår
Gråtfördig och handligsförlamad
Vill ta någon i handen i språnget
Men det finns inte ens något språng att ta
Bara längtan

Cherry Bomb

Första halvtimmen är suverän tidsskildring. Det är undergroundklubbar och bowiesminkningar, det är skinjackor och rock'n'revolution. Det är Cherrie Curry som får sin första mens och Joan Jett som tar gitarrlektioner. Filmen om The Runaways gör mig sannerligen inte besviken. Dakota Fanning funkar som Cherrie Curry och Kristen Stewart som Joan Jett. Vore det inte för några onödiga konstnärliga sektioner i mitten av filmen hade det här varit en perfekt filmupplevelse. Nu blev det inte så.

My indiependent movie day

Jag tjuvstartade redan igår med att se "Arlen Faber", med alltid sevärde Jeff Daniels i huvudrollen. Men "My indiependent movie day" började i morse med att se "The Wackness" med den alldeles underbara Olivia Thirlby i den viktigaste kvinnliga rollen. Olivia är min favorit bland de nya unga skådesspelerskorna som kommer, och jag hoppas hon snart får chansen snart att bära en film. Efter "The Wackness" såg jag Thora Birch och Scarlett Johansson i "Ghost World" och utifrån den kan man slå fast två saker. Den ena är att Thora Birch förtjänar att vara en lika stor filmstjärna som Scarlett är idag. Det ändra man kan slå fast rör Scarlett. Nämligen att det är drama hon ska göra, inte romantiska filmer. Allt annat hon gör är briljant men romantik verkar hon inte kunna. Fast jag antar att romantik är det som ger stålar till unga snygga tjejer i Hollywood. I varje fall så fortsatte jag med "Half Nelson" sen. Ryan Gosling i all ära, han var suverän, men den som ägde var den då 17 åriga Shareeka Epps. Shareeka borde bli stjärna även hon, men hon är svart så det lär hon inte bli. Faktum är att vi nog redan kan slå fast att hon inte blev en stjärna.
***
Jag har två filmer till att se, eller tre, men jag orkade inga fler idag. Filmerna jag har kvar är "Breaking Upward" med bl a Olivia Thirlby i en liten biroll (sa ju att hon var min favorit), och "Youth in Revolt" med Michael Cera. Funderade även på att ta en resa runt USA med Maya Rudoph i "Away We Go".
***
Jag älskar namedropping.

Saker som sker

Muren föll. Sovjet i upplösning. Kalla kriget slut. Kuwait och första gulfkriget. Ständigt Israel och Palestina. Apartheid går i graven. Tjetjenien. Twintowers och Iraq two. Det är ju inte så att tidevarvet vi lever i är händelselöst.
***
När tror du vi kan andas ut?

Tankar om tankar

För en tid sedan gjorde jag en lista i spotify. (jag verkar ha förlorat all känsla för meningsuppbyggnad nu, så ha överseende.) Det var ingen speciell lista alls, bara en massa bra låtar, men den gav känslan att jag kanske gav tjejerna för stort utrymme Naturligtvis borde varningslampan ha börjat blinka redan här. Istället fyllde jag på med några manliga artister för att jämna ut. När jag sen kontrollräknade så upptäckte jag att listan bestod av 17 låtar framförda av män och 11 spår av kvinnlig sångare. Och det här ställer ju ett par intressanta frågor.

***
Den första är öppenbar. Varför oroade det mig, jag feministen (om nu killar kan vara feminist, ibland tvivlar jag faktiskt och Micheal Moore hävdar bestämt att vi inte kan det), att jag hade skapat en låtlista som innehöll fler kvinnor än män?
Den andra frågan är inte lika öppenbar men desto intressantare Varför upplevde jag den kvinnliga närvaron så mycket starkare än den manliga?
Här kan jag naturligtvis göra det lätt för mig och hävda att det bara har med sexuell dragningskraft att göra. Att jag tänder på kvinnor och att de därför tar större plats i mitt medvetande, men det förklarar inte varför pojkar som inte har en utvecklad sexualdrift kan känna likadant.
***
Jag har inget svar på dessa frågor, men de har fått mig att börja fundera och mer kan man inte begära. Helvete, jag har inget svar på varför jag en gång när jag kollade på hockey och såg en svart spelare tänkte, - Nä, ska dom ta över hockeyn också, och det är ändå 15 år sedan nu. Jag vet naturligtvis att tanken var fel, det reagerade jag på direkt. Jag har bara inget svar på varför tanken ens dök upp i mitt huvud.

Den här var bara så trevlig.


jag vet inte vad jag ska skriva nu

fingrarna får göra jobbet jag bara korrekturläser
nu ljög jag, jag har dyslexi och kan inte läsa
fast nu ljög jag ännu mera
jag har en brun matta och en trasig fåtölj
jag har mera men det är ointressant
saker som händer mig är speciella och jättespännande
synd bara att det aldrig sker i verkligheten
nu fick jag skrivkramp
jag hör klockor i mitt huvud
nej jag är inte psyko, jag lyssnar på musik
ibland när jag är ute i skogen och går börjar jag dansa fram
sen inser jag att jag inte är Kevin Bacon och slutar
nu fick jag skrivkramp igen



Kontraprodukt

Det går en skräckfilm på reklamkanalerna. I pauserna dyker den upp och sprider obehag. Den knyter min mage varje gång. Det värsta är att den har det där "jag vill inte se men kan inte sluta titta"-egenskapen som brukar anges som något slags mått på kvalitet. Det är en bluffegenskap för övrigt, men det är en annan diskussion, så tillbaka till min poäng som förhoppningsvis kommer kring nio ikväll, men klockan är bara åtta än så jag kan svamla ett tag till. Jag la in en Günter Grass parafras där bara för skoj skull. Nu tillbaka till mitt problem. Jag vill ju fly men jag kan inte.
***
Det jag vill fly från är räkostreklamen. Kanske inte från knutten som är ganska gullig. Men bäbisen, tanten och tonårskillen är som hämtade från någon modern japansk rysare, typ The Grudge. Och det måste ju vara kontraproduktivt eller hur. För det kan ju knappast ha varit reklammakarnas mening att kunden ska känna avsmak för produkten. Nu TV.

Needles and Pins

Fy fan för att vara trasig. Fy fan för att inte klara av att hålla ihop sig själv. Fy fan för domstolsbeslut och otacksamma döttrar. Fy fan för Curt Cobain och Courtey Love. Fy fan för allt i hela helvetet.
***
Ungefär så känns det att lyssna på Holes nya album "Nobody´s Dauther". Allt är verkligen åt helvete när hon går in i studion. Många av spåren har hon skivit medans hon var inlåst. Det är ett dokument över ett splittrat liv som framförs av en sprucken röst men ett hjärta som bas. Courtney är övergiven och oförstådd. Ensam med alla dessa känslor som måste ta vägen någon stanns. och den här gången väljer vår tids Marianne Faithfull musiken framför kanylen, vilket vi ska vara väldigt tacksamma för.
***
Courtney Love har i en intervju sagt att hon ville att Nobody´s Dauther skulle bli hennes "Blood on the tracks"(Bob Dylan) eller "Car wheels on a gravel road"(Lucinda Williams). Nu blev det inte så. Hon röstades ner av producent och medmusiker. Hon var inte i ett läge av livet där hon orkade diskutera och istället för att vara ett monument är Nobody´s Dauther inget mer än Celebrity Skin#2. Det låter naturligtvis inte illa. Faktum är att det låter riktigt jävla bra. Det är bara det att alternativet känns så mycket mer intressantare.

Missfärgningar

Föreställ er att ni går förbi en trädgård där man just hängt ut flera vita lakan på tork. Vanliga, oansenliga, perfekt vita lakan som fladdrar i den svala sommarvinden. Så ser du något som inte hör dit, något som fångar din uppmärksamhet. Strategiskt upphängt lite bakom övriga lakan så hänger ett lakan som är lite missfärgat. En lite svag nyans centralt på tyget. En skiftning som sätter igång tankeverksamheten. Troligen är någon av ungarna sängvätare men kanske är förklaringen mer eggande.
Nu tänder inte jag på skitiga lakan. Det hoppas jag verkligen inte att ni tror. Jag säger bara att i en trädgård full av vita lakan är en missfärgning det roligaste inslaget.

Helvetesjävlaskitfanocksåkukfittaknullafuck

Tittar på Talking Heads klassiska konsertfilm "Stop Making Sense". Har en piratversion och halvvägs in i filmen dör synkningen. Ljudet kommer två sekunder innan bilden och jag bara...
FAAAAAAAAAN!!!!!!!!!

Sverker

Sverker Olofsson lämnar Plus. Kan inte säga att jag sett Plus så ofta dom senaste åren, men under året på Bona Folkhögskola så brukade jag och några vänner samlas med några folköl var framför tv.n, för att se den sena reprisen på onsdagkvällarna. Jag, två poeter och en teaterapa uppfann konceptet "folköl och Sverker Olofsson". Konceptet dog.

Jenny Doveson

"All these wasteful hours"
Det här var riktigt trevligt. Riktigt roligt faktiskt. Och oväntat. En svensk 21årig tjej som spelar gitarr med samma elegans som någonsin Nick Drake. Som sjunger med en inlevelse och värme, som av hennes svenska kollegor endast Anna Ternheim och Jose Gonzalez tidigare förmått. Och musiken? När den är som bäst låter hon som den perfekta mixen av tidig Bob Dylan och sen Emmylou Harris, förutom på "Wintertime" som låter "Whiskey in the jar". När den är som sämst låter hon för mycket som nämnda Dylan och Harris, och det är ju inte det sämsta.
Visst kan man anmärka på att tiden verkat ha stått stilla - "All these..." erbjuder sannerligen inget nytt under solen, att texterna är väl brådmogna och att hon saknar ett eget uttryck men jag tänker inte göra det. Jag tycker helt enkelt väldigt mycket om det här och något säger mig att jag inte kommer sluta. Jenny Dovesons debutskiva är helt enkelt så gediget och kärleksfullt utmejslad att jag tror den kommer att stå tiden pall.

Söder om eden

Ibland händer saker i en. Det går liksom inte att förklara. Man fastnar, blir som besatt. Ofta händer det mig när jag lyssnar på musik. Och jag tror det är meningen att det ska vara så. Nu reagerar jag kanske lite extremt, men på det stora hela tror jag vi är skapta för att bli lite besatta emellanåt. Jag vet att jag tror så för att jag vill vara normal.
***
På senare tid har det varit country som väckt dom starkaste känslorna som i morse då jag av en slump fastnade för Joe South. Han var framför allt studiomusiker och jobbade med Bob Dylan, Aretha Franklin, Simon & Garfunkel med flera under 60-talet. Han var också producent och skrev låtar åt bland annat Lynn Andresson och Deep Purple. Men det är hans egna inspelningar som får en lillgammal själ som min att rista av välmående. Och han spöar verkligen skiten ur Deep Purple med sin egna version av Hush.
***
Tyvärr tappade han all sin kreativa lust när hans bror tog livet av sig, men det han han med att göra innan dess har suttit sina spår i musikhistorien.

RSS 2.0