aftonlandet

och greps av hennes historia. Skrev ett inlägg som så här i efterhand känns ofullständigt.
Hon skrev om hur hennes stamning hämmar henne, och jag skrev:

"Jag praktiserade på ett dagis för många år sedan, och en av fröknarna där stammade. Det som slog den övriga personalen var att barnen var aldrig så lugna som när hon läste sagor för dem. Trots att hon stammade svårt så satt de stilla, förväntansfulla inför fortsättningen. Som att det tar den tid det tar, och då får det göra det. Barnen hade tid och ro nog att anpassa sig.
Det är slående att vuxna inte har samma förmåga. Någonstans på vägen har vi förlorat den."

Jag är inte ens säker på om jag har rätt. Har vi vuxna verkligen dåligt tålamod?
Upplevelsen av andra utgår ju ifrån sin egen självbild.
Stör man sig så sig själv är det lätt att tro att andra gör det också.

Jag är en människa som lätt tappar tråden när jag talar.
Tanken klipps av och jag tystnar, och allt som oftast så avbryts jag.
Som ung gav jag mig då. Rullade över på rygg och förblev tyst.
Nu så tar jag tillbaka initiativet. Säger bara att jag inte var klar, och så fortsätter jag.
Men det är min tystnad som ger möjligheten att bryta in, och jag är inte så säker på att det nödvändigtvis har att göra med dåligt tålamod hos de jag talar med.
Det kan ju ha att göra med att jag ger intryck av att ha talat klart.

Jag känner att jag borde skriva mer, men jag har tappat tråden.