aftonlandet

Jag älskar mitt land.
Det finns fel, det finns problem.
Men de flesta felen och problemen imitt liv hänger på mig. Faktum är att när jag skriver detta så kommer jag inte på ett enda problem som inte hänger på mig.

Jag är i det närmaste "renrasig". (Hatar det ordet)
De senaste tre fyra, ja kanske fem generationerna bakåt består av svenskar. Det närmaste genetisk blandning min släkt kommer är, att min mormors morfar var gift med en amerikanska, men de fick aldrig några barn.
Trots denna renrasighet så är mina tänder sneda.

Jag är uppvuxen i det invandrartätaste området i en lite svensk kommun. Mitt liv har alltid bestått av färgblandning och exotiska dofter i trappuppgången.
Det är mitt sverige, and I wouldn´t change a thing.
I love it!

Jag älskar kontraster och kombinationer. Mångfalden ger liv och rörelse.
Jag ser alltid nytt.

"Men vi måste börja släppa in färre för att vi har så stora problem med de som redan är här."
Skitsnack!
Problemen är här och kommer inte försvinna för att vi stänger våra gränser.
Däremot så skulle vi säkert kunna öppna gränserna ännu mer om vi löste de problem vi har.

Läste nyligen att det inte var en fråga om om svenskarna skulle bli en minoritet i sitt egna land, utan en fråga om när. Som om det var ett hot.
För egen del så skulle kanske lite utblandning ha varit till min fördel.
Då skulle kanske inte mina tänder varit så sneda.

Eller som en arbetskamrat sa en gång.
"Jag tänker inte börja lyssna förrän de har samerna på sin sida."