aftonlandet

Igår skulle jag skriva en hyllning till ett nytt album. Istället skrev jag en dikt, eller liknande, om olycklig kärlek. Musiken lekte liksom "hela havet stormar" med mig, och alla känslor som inte fick någon stol bubblade upp till ytan. När inledningsraden "nu har jag älskat igen" dök upp i mitt huvud så såg jag bara tjejen framför mig. Hon blev det enda jag kunde tänka på då. Det enda jag kunde skriva om. Det kanske konstigaste är kanske att jag log hela tiden. Det var som att musiken hindrade mig från att bryta ihop.Samtidigt som jag kände den starkaste av saknad så ville jag bara dansa mig lycklig. Mina vänner säger att jag har ett ohälsosamt förhållande till musik. Att jag lever ut mina känslor till musik och håller dem inne annars. Men vad bryr jag mig om det. Jag har inte tid, för jag vill bara dansa och känna saknad nu.







Edit:
(Naturligtvis vet jag att mina vänner har rätt, jag är inte helt blåst. Det är bara så svårt att bryta mönster.)